Jag orkar inte längre. Jag får panik. Jag har ångest. Jag går snart ut gymnasiet. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv eller med mitt liv. Jag är 19 år. Jag är fan gammal, för gammal för att inte veta vad jag håller på med. Jag vill inte växa upp. Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Sitter och kollar arkivet i bloggen och saknar alla gamla och fina minnen. Vad har hänt med mig och mitt liv egentligen? Varför umgås jag inte med mina gamla  barndomsvänner lika ofta? Till och med pappa sa till mig att jag sällan träffar dom. Jag träffar dom i skolan och någon enstaka helg kan jag träffa några. Pau som var min bästa vän, som  jag jämt var med och kunde prata med allt om träffar jag nästan aldrig längre. Jag saknar all tid jag någonsin haft med mina vänner, mer än någonsin just nu. Jag vill bara ha allting tillbaka och att allt ska vara som vanligt. Både fredagar och lördagar, varje helg, samling på kiosken kl 8 men för Nikolina kl 7 för hon var alltid segast av oss alla.

 

Här sitter jag och flännar som en galning. Kollar gamla minnen och lyssnar på nostalgisk musik från den tiden. Jag flännar för jag är orolig för framtiden och hur mitt liv kommer att se ut. Mest över för att vi aldrig umgås längre. Men jag antar att detta är den biten alla går igenom i sina liv. Att växa upp och att gå vidare. Man träffar nya människor och nya vänner. Men grejen är det att jag vill inte växa upp. Jag är så sjukt rädd för allt som händer just nu. Jag vet inte om jag kommer att klara av att stå där, den 5 juni och vara glad över att jag kan börja livet på riktigt. Inte om jag kan försäkra mig om att mitt barndomshem och vänner alltid kommer att finnas vid min sida. Livet ut. Jag önskar både att jag kan stanna och spola tillbaka tiden. Jag saknar er alla så mycket. Snälla säg mig att vi alltid kommer att vara vi.