Jag blöder, skriker och fryser på insidan. Jag önskar att jag kunde öppna upp mig mer, så att du kunde få se precis hur mina tankar cirkulerar. Att även jag är gjord av kött och blod, precis som du. Och precis som du så har jag brister och känslor. Jag försöker, varje dag, att intala mig själv att inget kommer att förändras. Men även järn blir rostigt. Snart är vintern här. En kall och mörk årstid och jag behöver dig mer än någonsin. Öppna ögonen och inse, att där ute, finns det någon som bryr sig om dig mer än någon annan gör, som aldrig blir less på att få höra din röst. Fatta även att du inte behöver söka bekräftelse hos andra, du vann mitt hjärta, räcker inte det?